Min förlossningsberättelse

Min förlossningsberättelse!

Det kändes som om någon tryckte på en knapp mitt på magen när jag vaknade för exakt 3 veckor sedan den 11e februari kl 4.45. Kände på en gång hur vattnet forsade och jag ovanligt smidig för att vara höggravid tog mig snabbt upp ur sängen och ut genom hallen till badrummet. Där blev jag stående i chock och visste inte vad jag skulle göra. Vattnet rann verkligen nerför mina ben och bildade en stor pöl på golvet. Då vaknar Ola och frågar vad som händer. Jag svarade att vattnet har gått och han kommer fort ut i hallen och håller på och ramla i mitt fostervatten men som tur va så fick han tag på byrån och lyckades hålla sig på benen. Det hade varit fint om han hade ramlat och slagit sig. Han ber mig sätta mig på toaletten men jag väljer att kliva i badkaret istället. Ola hämtar en hink med vatten och börja arbetet med att torka upp mina pölar. Själv står jag i badkaret och försöker förstå vad som precis har hänt och inser att jag är rädd för vad som komma skall.

Det lustiga är att jag har pratat med min barnmorska om min oro över att vattnet skulle gå när jag är i någon affär osv. Men hon har då lugnat mig med att det är ytterst sällan en förlossning börjar med att vattnet går, endast 10% gör det. Och om det skulle göra det så sipprar det bara lite eftersom huvudet sjunker ner och blir som en kork. Men inget av detta stämde in på mig.

Vi ringer in till förlossningen och eftersom jag inte har några värkar ber de mig att försöka sova och ringa till specialistmödravården kl 8.00 om inte verkarna börjat för att boka en tid för att se så bebisen mår bra. Ola gör iordning frukost som han lyckas äta i sängen men jag får knappt i mig någonting. Ligger mest och tänker en massa tankar om vad som kommer hända. Ola lyckas sova 1 h vilket känns väldigt skönt för honom då vi inte vet hur lång denna dag kommer att bli.

Halv 6 kommer mina första värkar och de är regelbundna på en gång. De kommer med ca 7 min mellanrum och håller i sig i 1 minut. Därför ringer vi tillbaka till förlossningen kl 8 och berättar hur läget är. De frågar om jag vill komma in men jag vill vara hemma så länge som möjligt. Ola går upp och duschar, förbereder lite matsäck och packar det sista medan jag ligger kvar i sängen. Men halv 10 så är det 5 minuter mellan värkarna och deras kraft har ökat så nu känner jag att jag vill åka in. Jag är orolig för att inte klara av bilresan om jag stannar hemma för länge. Som tur va så skottade vi uppfarten kvällen innan då det hade snöat hela dagen så det är bara att köra iväg.

Kl 10 är vi framme och vi får rum 5 på förlossningen av barnmorskan Ann-Sofie. Hon tar ett CTG för att mäta värkarnas styrka och för att registrera barnets hjärtverksamhet och allt ser bra ut! Hon rekommenderar att jag tar ett bad då det brukar lindra värkarna. Sagt och gjort jag hoppar i badet och märker genast efter första värken däri att jag har alldeles för varmt vatten och blir akut illamående istället. Ola ger mig vatten att dricka och tappar i mer kallt vatten istället. Nu känns det genast bättre och jag stannar kvar i 90 minuter.

Väl tillbaka på rummet blir jag serverad pannkakor med sylt, socker och glass -mums om det inte vore att jag hade ont av värkarna. Får i mig endast 2 st.
Kl 14, Ola smiter iväg och lägger i mer pengar i p-automaten och vi får även en ny barnmorska, studenten Therese. Nu sätter jag på mig TENS apparaten på ryggen och den tar helt bort mina smärtor från ryggen men istället så framträder dom vid ljumskarna och i starkare kraft. Jag känner att jag inte kommer fixa detta så mycket längre och ber att få ryggbedövning, epiduralen. Först vill Therese undersöka mig för att se hur öppen jag är innan jag får den bedövningen. Det visar sig att jag redan är 7cm öppen men hon känner inget huvud. Hon kallar därför in barnläkaren som inte heller känner något huvud och därför kör han ett ultraljud på mig som visar att bebisen ligger fel, i sätesbjudning alltså med rumpan nedåt.

Precis fått reda på att det blir kejsarsnitt

Ända fram tills nu har jag behållit lugnet genom att fokusera mycket på min andning, kört TENS apparaten och kramat Olas hand. Men när barnläkaren säger ordet kejsarsnitt så känner jag hur golvet försvinner och jag faller ut i tomma intet. Det var såna här överraskningar som jag har varit orolig att få och därför har jag läst väldigt mycket om själva förlossningen för att skapa ett lugn inombords. Men eftersom jag inte har läst nånting alls om kejsarsnitt så känner jag
skräcken närma sig. Helt plötsligt så är det 5 personer inne på mitt rum och börjar förbereda inför en operation. Therese berättar vad som kommer hända och jag ber henne även följa med på operationen vilket hon oxå gör! Helt plötsligt går allt väldigt fort. Jag får en kanyl i vardera armvecket där dom bl.a. sprutar in bricanyl, en kateter förs upp i urinblåsan och till sist får jag ryggbedövningen. Jag tror det är bricanylen samt min chock som gör att jag inte kan sluta skaka. Jag är bedövad från magen och neråt men mina armar skakar så jag får bita mig i kinderna för att försöka ligga still när de ska ta blodtrycket på mig för annars lyckas de inte registrera några värden alls.

Förs till operationsbordet

Ola kommer in i gröna kläder när jag ligger på operationsbordet, känner knappt igen honom :) Han finns nu hela tiden vid min sida tills Emilia är född. Det står även en barnmorska på andra sidan som håller mig i handen för att lugna mig lite. Jag känner mig ovanligt lugn ändå och nu hoppas jag bara att allt kommer gå bra och att vårt barn föds friskt. Kommer ihåg att jag även ligger och tänker på adoption... :) En sköterska har lånat Olas kamera och tar en massa
kort på operationen, vilket är kul så här i efterhand att ha.

Kl 17.07 plockar de ut vårt barn och Ola får följa med när de ska tvätta av henne och mäta henne. De återkommer sen och jag får då se vår lilla tjej. Ola säger då att det är en Emilia vi har fått och jag håller med!! När de syr ihop mig får Ola gå iväg igen med Emilia för att väga henne. Nu ringer telefonen i rummet och jag hör hur en sköterska börjar prata med kirurgen om att han har fått ett fall från akuten och undrar om han har tid. Herregud hinner jag tänka, han tänker väl inte lämna mig här och nu i detta skick??! Men han syr och limmar ihop min mage först innan han går vidare, tur för honom det! :)

Lycklig och trött Linda på uppvaket med Emilia

Jag rullas in på uppvaket kl 17.45 och jag skakar fortfarande i hela överkroppen. De kopplar på en maskin som sprutar in varmluft i mitt påslakan -helt underbart!! Nu dröjer det ända till kl 19 innan jag får se Ola och Emilia igen, får inga rapporter om hur hon mår heller så gissa om jag börjar tänka hemska tankar... Usch ja, men som tur är så mår de båda väldigt bra!

Emilia på uppvaket

Senare blir jag förflyttad till avd 11 där alla hamnar som behöver eftervård av något slag. Vi säger god natt 22.30 och Emilia sover då bredvid mig i sängen -Lyckan är total!!

Vi stannar kvar på avd 11 i 3 dagar och det är först då som jag orkar vara uppe och gå lite längre stunder. Jag har väldigt ont i magen och går på värktabletter. Det värsta är när jag måste hosta eller skratta för då hugger det till i operationssåret. Men väl den 14e februari så blir vi utskrivna och vi kan klä på Emilia sin vita lurviga overall och sätta henne i bilbarnstolen för första gången. Det var inte för inte som vi stolta gick ner till bilen med vår lilla Ängel! Kan man få en bättre Alla hjärtans dag present än att få komma hem som en hel familj??!

Far och dotter

Det som återstod var att få en spruta i benet varje kväll i en veckas tid, för att förminska risken för blodpropp. Spruträdd som jag är vågar jag inte tillåta Ola göra det på mig och att jag skulle sticka mig själv i benet fanns inte ens i mina tankar. Men som tur va så känner farmor 2 sköterskor som kunde hjälpa mig -tack för hjälpen!

Lyckan är fulländad!

Emilia 110211

Vikt 3850g

Längd 52cm