Karlstadtös

Jag märker att min bearbetning efter olyckan går i olika faser. Igår var jag mest chockad över vad jag hade varit med om. Gick igenom scenen flera gånger framför mig och blev väldigt ledsen när jag hörde att killen dog. Jag var ledsen för hans skull, för hans familj skull och även ledsen för hur den andra föraren måste må efter att ha kört på en annan människa.

Men idag är jag mest bara arg på killen för vad han utsatte mig för och vad som skulle ha kunnat hänt med mig och vår ängel. Jag hann bromsa men jag hörde hur bilens bromsar bakom mig skrek och jag nästan förväntade mig att nu blir jag påkörd bakifrån istället. Och med den hastighet som vi höll (95km/h) på motorvägen så skulle det ha kunnat bli en rejäl påkörning bakifrån och då tänker jag genast på whiplash skador. Det är ju inte längre bara jag som färdas i min bil utan jag tänker mycket på vad som kunde ha hänt med vår lilla bebis oxå. Bilbälte som trycks in i magen, en förlossning som startar för tidigt, vad chock kan påverka livet inne i min mage.
Och vad hade hänt om min bil hade börjat snurrat tack vare att jag nödbromsade för att inte köra på mannen. Jag hade kunnat snurrat in i räcket eller än värre ut i den andra filen och där orsakat en masskrock. Idag är det mycket såna här tankar vad han kunde ha förstört för mig och jag är bara arg på hans idiotiska beteende...