Vår lilla kärlek

Nu känns det rätt för mig och Ola att dela med oss av det största som hittills har hänt oss - två ska nämligen bli tre!!! :) Jag är nu i vecka 15 och de första veckornas oro över ökad missfall har försvunnit och jag kan inte längre dölja att jag är gravid. Jag kan inte ens skylla på en lång och härlig semester för jag har fått en väldigt stor och fin gravidmage :) Om allt går som det skall så kommer vi få möta vår lilla kärlek i början av februari nästa år och det skapar så mycket känslor inombords att det är svårt att ta på. Bebisen är planerad och vi är verkligen lyckliga!

Jag har nog ännu inte förstått vad det är som händer och vad som komma skall -Jag ska bli mamma! Det är sådant som många av mina kompisar har blivit men för mig har det varit så långt bort men så i höstas/vintras förändrades något. Jag antar att det som många pratar om att man vet när man är redo att bli mamma hände mig, jag bara visste och kände starkt att jag så gärna ville bli förälder och min kärlek och tro till Ola är så stark att jag ville ta vårt förhållande ett steg längre.

I början av sommaren var jag så trött, så trött. På jobbet var det svårt att hålla sig vaken och det värsta var ju att jag heller inte kunde förklara vart denna starka trötthet kom ifrån. Det blev många raster som jag ställde klockan och sov mig igenom för att sen störta i sängen eller soffan när jag kom hem. Det börjar avta och jag behöver inte alltid sova middag, vilket känns skönt. Däremot mår jag fortfarande illa och har börjat äta mer regelbundet (var 3e timma) allt för att hålla illamåendet i schack. Sen att få en överraskande nysning eller hostning är lika som att få flera knivhugg i sidan av magen. Men jag tröstar mig med att det finns alltid någon som går igenom en värre graviditet än vad jag än så länge har gjort...

Sen var det detta med hormonerna oxå. De kan verkligen spela en ett spratt. Ibland får jag förvarna Ola med att -Om jag börjar gråta snart/ikväll så har inte du gjort något eller det beror inte på något utan det bara blir så. Det känns i kroppen när tårarna börjar samlas bakom ögonen och minsta lilla kan få dom att rinna över. Men ibland är det väldigt befriande att bara få gråta ut en skvätt och sen mår jag bättre igen.

I början visste jag inte hur jag skulle kunna vara tyst om denna enormt stora och glädjande nyhet som jag och Ola delade och bar på. Jag ville så gärna berätta det för alla, familjen/vänner/släktingar/arbetskollegor/okända, ja skrika ut det för alla. Så nu äntligen känns det helt rätt, vi har börjat berätta på våra jobb, min mage går inte att dölja, jag får inte ens igen mina byxor -bara det säger väl allt... :) Lyxproblem för det går inte en dag utan att jag tar ett extra varv förbi en spegel och spanar in min profilbild över magen!! Äntligen för första gången i mitt liv så är jag stolt över den kroppsdelen!!

KRAMAR i mängder från en stolt och glad blivande mamma (om nu allt går som det ska...)