livsåtagande

Vi har varit väldigt förskonade med sjukdomar under Emilias första år. Emilia har endast haft några få enkla förkylningar samt en magsjuka före helgen som var nu. Men efter denna vecka så känns det som vi har fått vår beskärda dos av sjukdomar ändå.

I tisdags fick Ola besöka barnakuten för första gången med och för Emilia. Jag har aldrig varit så orolig som då mycket för att jag inte var närvarande, jag visste inte vad som hände, kunde inte se henne och framförallt jag kunde inte trösta henne. Jag borde inte vara så orolig med tanke på att hon var i goda händer tillsammans med sin pappa men mitt mammahjärta skrek efter henne och det gjorde mig sjuk av oro. Usch detta var första men absolut inte sista gången som hon kommer få mig att gråta av oro.

Tack och lov så gick det bra denna gången och hon börjar nu få tillbaka sina krafter och bli den Emilia som vi känner och tycker så mycket om. Men som i tisdags var jag glad om hon vickade lite på sina fötter och händer när hon satt i mitt knä. 

Att vara mamma är just det som jag skrev i rubriken, ett livsåtagande! Efter 11 februari 2011 så kommer jag alltid att vara en mamma och det i hela mitt liv framöver.