En bukett...

Så nu har jag äntligen betat av 3 av mina tandläkarbesök denna hösten. Usch jag tycker verkligen inte om att gå till tandläkaren och därför har jag lyckats hålla mig därifrån i 4-5 år tills jag kände att Nej jag måste iväg. Min sambos familj lovade att deras tandläkare var den snällaste och försiktigaste på hela jorden, så jag bokade en tid långt långt fram på hösten. Tänkte och hoppades att om jag bokar långt fram i tiden så kommer det kännas bättre, bara jag inte behöver gå dit nu. Men ack den dagen kom allt närmare i almanackan och till slut var det jag som satt i väntrummet och hörde alla tandläkare ljud. Trots att första besöket bara var en hederlig undersökning så började jag grina så fort jag hade satt mig i stolen hos min nya tandläkare. Tur att han kunde se vad jag hette i sin journal...
Det första besöket ledde till att 2 nya besök var tvugna att bokas in, ett för att laga 2 hål samt nästa besök hos tandhygienisten. Båda 2 lika underbara helt fantastiska människor. Men hur kan de ha valt att bli tandläkare??!!

När jag genomsvettig och med huvudvärk kom hem efter andra besöket efter att ha lagat de 2 hålen, möttes jag av en helt superunderbar sambo med en stor höstbukett i famnen. Den fick jag för han tyckte jag hade varit så duktig och där höll jag på att börja grina igen. Tusen tack min sköna, tanken betydde/betyder väldigt mycket för mig!
Det kanske är bra att behöva gå till tandläkaren så här ofta, då kanske t o m jag lär mig att det inte är så farligt. Men jag vet inte om jag vill testa den metoden, väljer hellre att inte träffa min nyfunna kompis så ofta ändå. Lagom är bäst!